Det går så otroligt många tankar i mitt huvud just nu, för jag vet inte hur jag skall göra för att det skall bli bättre.
Det är inte normalt att jag skall tycka att det känns så jobbigt som det verkligen gör.
Jag vet inte heller hur det har blivit såhär mellan oss.
För jag trodde att syskon skulle ha en bra kontakt mellan sig, men det har vi aldrig haft för under hela vårn uppväxt har det känns som att du skämdes för mig, du sa aldrig till dina kompisar att vi var syskon.
Jag fick aldrig vara med på saker om inte mamma eller pappa tvingade dig.
Jag måste ha varit en riktigt tråkig syster.

 

Är jag verkligen en sådan svår person att tycka om?

 

 

 

 

Jag älskar dig mer än du tror!

Jag börjar känna mig motiverad med att ta tag om min vikt igen, och denna gången skall jag klara av att få in motion i min vardag utan att det känns som ett straff utan att jag vill göra det för att det känns skönt.
Jag skall börja med promenader och då skall jag börja med mina stavar som ändå bara står och samlar damm.
Tänkte börja med 30 min om dagen och då är det på morgonen och sen om jag kan så skall jag gå en liten stund på kvällen med, och jag måste få med M på promenader med, för jag tycker att han är lite väl lat på dagarna.
Jag förstår om han är trött efter jobbet men på helgerna så behöver vi inte sitta en hel dag framför datorn för att vi inte kommer på något annat. Och maten blir inte så svår för M äter inga såser och sånt fett som jag älskar och jag skall försöka att minska på det i eller fall. Jag vill verkligen klara detta nu, fint och sakta för jag vet hur det blir annars att jag tröttna och struntar i allt och jg vill inte ha det så längre :)

Jag mår rätt okej i dag, känner mg lugn i kroppen på något sätt.
Svårt att förklara hur det känns men det känns lugnt i kroppen bara.

Jag är lycklig med, älskar verkligen M och jag kämpade länge med att verkligen inte ha känslor för honom för att jag var rädd för att bli sårad igen med, men jag vågade och öppnade mig och det är jag nöjd med att jag verkligen gjorde!